Att vara jag

Skolan har dragit i gång på allvar nu. Det är galet roligt och jag längtar verkligen till att få komma dit och hänga med mina nyfunna vänner. Det händer saker hela tiden och vi blir ett allt tajtare gäng. Igår var vi på event för att idag stället förbereda ett seminarie. Jag njuter verkligen av universitetslivet.
 
Men så händer något. Plötsligt känns mitt huvud inbakat i sockervadd. Jag hör knappt vad andra säger och jag blir oförmögen att ens läsa de enklaste instruktioner. Vill bara hem och vara i fred, ta en promenad för att rensa tankarna. Sista lektionen skippar jag och skyndar mig istället till bussen. Vad mycket folk det är, måste alla åka hem samtidigt som mig? Jag pluggar i hörlurarna, slår på en ljudbok i ett desperat försök att stänga ute omvärlden. Ger upp. Kommer hem, går och lägger mig. Orkar inte ens klappa katten. Känner mig orkeslös, värdelös.
 
Det är så här jag är. Översocial vid första anblick, har lätt för att prata med människor. Tycks orka vad som helst, hur länge som helst. Men så ibland kommer min starksköra sida fram och jag orkar ingenting. Känner mig dränerad. Jag älskar människor men måste få vara ifred för att samla energi. 
 
Imorgon kommer jag återigen längta tillbaka till skolan och mina nyfunna vänner. Men tills dess njuter jag av lugn och tystnad, för att imorgon njuta av det motsatta. 
 
Tankar om mig | insikter, kloka ord, solnedgång | | Kommentera |

Färgbalans, kurvor och inspiration!

Inspiration föder motivation. Ju mer jag lär mig desto mer intresserad blir jag till att fortsätta utvecklas. Än så länge har vi bara nosat på allt och vetskapen om att det här bara är början känns fantastisk. 
Något mer fantastiskt är att jag har så mycket bilder från Sydafrika som ännu inte är redigerade vilket är perfekt träning såhär i början av utbildningen.
 
 
Grafisk design, Minnen | Balule, GDK, Kruger Park, Sydafrika, grafisk design | | Kommentera |

Det är inte slutet utan början på allt

För knappa två veckor sedan vaknade jag med en klump i magen. Frukosten gick knappt att få ner och det var omöjligt att fokusera. Jag hade nästan glömt bort hur det är att vara nervös.

Någon timme senare – efter att ha vandrat runt planlöst i stan och samlat tankarna – klev jag in på Trappan. Möttes av overaller i grönt och orange, möttes av vanligt klädda tjejer och killar som var minst lika nervösa som jag. Jag slet åt mig en smörgås och ett glas saft (Saft? Var fanns kaffet någonstans?). När jag insett att det inte skulle bli något kaffe slog jag mig ned längst ner vid ett långbord. Det var alltså de här som skulle bli mina klasskamrater.

Nu har två veckor gått och vi har redan oändligt många minnen tillsammans. Vi har skriksjungit på Trappan, gycklat hundratals gånger, druckit oändliga mängder kaffe, gått på skämtföreläsningar, beställt ovvar, sjungit Stad i ljus och mycket mycket mer.

I lördags avslutades allt med nollesittning i Flygeln. Och jag tror det var fler än jag som upplevde en viss tomhet. När phadderisterna en efter en tog av sig sina masker kändes det att förtrollningen var bruten. Efter sittningen fick vi påminna både oss själva och varandra om att slutet på nollningen inte är slutet på allt. Vi kommer fortfarande dricka sjukt mycket kaffe, gyckla och sjunga Stad i ljus på Trappan. För det här är inte slutet utan början på allt.

 
 
Minnen | | Kommentera |
Upp