Mörka nätter och ljusa, hoppfyllda morgonar
Igår var en sådan där kväll som inte inträffar så ofta längre. En sån där kväll då jag vrider och vänder på mig, oförmögen att ens kunna försöka slappna av. Jag tänkte på världen, på hur orättvis den är. På hur barn drunknar för att sedan spolas upp på stränder där priviligerade svenskar solar och dricker piña colada. Och på hur diskussionerna spårat ur här i Sverige, på hur alltför många inte ser smärtan i en förälders blick efter att ha förlorat en son eller dotter, kanske både och. Jag tänker att det sista vi får tappa är vår medmänsklighet, för utan den är vi inte sanna människor längre. Och jag tänker att vi alla måste ta vårt ansvar, du och jag. Politikerna här. Politiker och medmänniskor i alla andra demokratier.
Men det finns ingenting en god natt sömn inte kan bota. När jag vaknar utvilad innan klockan ringer och solens strålar letar sig in bakom den becksvarta rullgardinen känner jag hopp. Och det är hoppet vi måste ta med oss för att kämpa oss igenom det här. För att tillsammans göra världen till en lite bättre plats.