Det är inte slutet utan början på allt
För knappa två veckor sedan vaknade jag med en klump i magen. Frukosten gick knappt att få ner och det var omöjligt att fokusera. Jag hade nästan glömt bort hur det är att vara nervös.
Någon timme senare – efter att ha vandrat runt planlöst i stan och samlat tankarna – klev jag in på Trappan. Möttes av overaller i grönt och orange, möttes av vanligt klädda tjejer och killar som var minst lika nervösa som jag. Jag slet åt mig en smörgås och ett glas saft (Saft? Var fanns kaffet någonstans?). När jag insett att det inte skulle bli något kaffe slog jag mig ned längst ner vid ett långbord. Det var alltså de här som skulle bli mina klasskamrater.
Nu har två veckor gått och vi har redan oändligt många minnen tillsammans. Vi har skriksjungit på Trappan, gycklat hundratals gånger, druckit oändliga mängder kaffe, gått på skämtföreläsningar, beställt ovvar, sjungit Stad i ljus och mycket mycket mer.
I lördags avslutades allt med nollesittning i Flygeln. Och jag tror det var fler än jag som upplevde en viss tomhet. När phadderisterna en efter en tog av sig sina masker kändes det att förtrollningen var bruten. Efter sittningen fick vi påminna både oss själva och varandra om att slutet på nollningen inte är slutet på allt. Vi kommer fortfarande dricka sjukt mycket kaffe, gyckla och sjunga Stad i ljus på Trappan. För det här är inte slutet utan början på allt.
