Att vara jag

Skolan har dragit i gång på allvar nu. Det är galet roligt och jag längtar verkligen till att få komma dit och hänga med mina nyfunna vänner. Det händer saker hela tiden och vi blir ett allt tajtare gäng. Igår var vi på event för att idag stället förbereda ett seminarie. Jag njuter verkligen av universitetslivet.
 
Men så händer något. Plötsligt känns mitt huvud inbakat i sockervadd. Jag hör knappt vad andra säger och jag blir oförmögen att ens läsa de enklaste instruktioner. Vill bara hem och vara i fred, ta en promenad för att rensa tankarna. Sista lektionen skippar jag och skyndar mig istället till bussen. Vad mycket folk det är, måste alla åka hem samtidigt som mig? Jag pluggar i hörlurarna, slår på en ljudbok i ett desperat försök att stänga ute omvärlden. Ger upp. Kommer hem, går och lägger mig. Orkar inte ens klappa katten. Känner mig orkeslös, värdelös.
 
Det är så här jag är. Översocial vid första anblick, har lätt för att prata med människor. Tycks orka vad som helst, hur länge som helst. Men så ibland kommer min starksköra sida fram och jag orkar ingenting. Känner mig dränerad. Jag älskar människor men måste få vara ifred för att samla energi. 
 
Imorgon kommer jag återigen längta tillbaka till skolan och mina nyfunna vänner. Men tills dess njuter jag av lugn och tystnad, för att imorgon njuta av det motsatta. 
 
Tankar om mig | insikter, kloka ord, solnedgång | | Kommentera |

Det där med att oroa sig

Jag har alltid en plan med en reservplan och reservplaner till reservplanen. För att känna att jag har kontroll. Men de senaste månaderna har bjudit på allt utom kontroll. Framtiden har varit full av möjligheter och alternativ. Lite för många för att kunna slappna av. Men så häromdagen släppte allt.
 
Efter en lördagskväll på en potentiell ny arbetsplats föll allt på plats. Efter att ha skakat hand på 75% anställning kändes allt så mycket bättre. Bortsett från den huvudvärk som släpptes lös, antagligen för att jag hållit så mycket inom mig.
 
Den här anställningen är för mig så mycket mer än bara en anställning. Det är en möjlighet att verkligen starta ett liv med han med stort H. En möjlighet att styra över sitt liv, känna sig vuxen. Och det välkomnar jag efter en kaotisk höst och vinter!
Tankar om mig | barn | | En kommentar |

Här har ni mig

Ett underbar initiativ av en bloggare där man berättar om sig själv utifrån sina brister eller snarare det som gör oss intressanta. Och just detta finner jag själv intressant eftersom det är genom kritik och självinsikt som man utvecklas!

Jag ser mina brister genom andra. När jag stör mig på andra är det i 80% av fallen på egenskaper jag själv har. Till exempel stör det mig inte alls att pojkvännen aldrig lagar mat. Däremot avskyr jag de som bestämmer i grupparbeten, eftersom jag själv vill göra det.

Jag handlar extremt långsamt. Jämför priser, näringsinnehåll, datum och så vidare i all evighet. Har jag möjlighet tar en kort handlingsrunda minst en kvart på mitt lilla ICA.
 
Jag tror för gott om andra. Lämnar exempelvis telefonen på bussätet bredvid, datorn i olåst skåp på gymmet för att nämna något.
 
Jag tror alltid att jag måste stressa. Jag tittar alltid på klockan i bussen för att se om den är i tid även om jag inte ska någonstans. Jag vill hinna hem först. Jag vill bli klar i skolan först. Och så fortsätter det....
 
Jag måste smaka allt som andra äter och dricker. Enligt pojkvännen den sämsta egenskapen jag har (Det måste väl vara en komplimang att jag inte är jobbigare än så!?). Jag smakar en klunk av varje öl han dricker, en sked (eller fem!) av någons efterrätt, grönsakerna någon inte vill ha... Därför väljer jag på restaurang oftast samma mat som minst en i sällskapet för att undvika att bli avundsjuk. Jag minns särskilt på Sicilien när Jessica fick in en pastarätt som var det godaste jag smakat. Jag rörde knappt min pizza och åt av hennes mat medan jag grät inombords över mitt misstag. 
Ett av få tillfällen där jag drog vinstlotten: Underbar tonfisk under ett besök i Stockholm.
 
Tankar om mig | Sicilien, Stockholm, mat | | Kommentera |
Upp