Att vara jag
Skolan har dragit i gång på allvar nu. Det är galet roligt och jag längtar verkligen till att få komma dit och hänga med mina nyfunna vänner. Det händer saker hela tiden och vi blir ett allt tajtare gäng. Igår var vi på event för att idag stället förbereda ett seminarie. Jag njuter verkligen av universitetslivet.
Men så händer något. Plötsligt känns mitt huvud inbakat i sockervadd. Jag hör knappt vad andra säger och jag blir oförmögen att ens läsa de enklaste instruktioner. Vill bara hem och vara i fred, ta en promenad för att rensa tankarna. Sista lektionen skippar jag och skyndar mig istället till bussen. Vad mycket folk det är, måste alla åka hem samtidigt som mig? Jag pluggar i hörlurarna, slår på en ljudbok i ett desperat försök att stänga ute omvärlden. Ger upp. Kommer hem, går och lägger mig. Orkar inte ens klappa katten. Känner mig orkeslös, värdelös.
Det är så här jag är. Översocial vid första anblick, har lätt för att prata med människor. Tycks orka vad som helst, hur länge som helst. Men så ibland kommer min starksköra sida fram och jag orkar ingenting. Känner mig dränerad. Jag älskar människor men måste få vara ifred för att samla energi.
Imorgon kommer jag återigen längta tillbaka till skolan och mina nyfunna vänner. Men tills dess njuter jag av lugn och tystnad, för att imorgon njuta av det motsatta.
